.

En bild säger tusen ord men fy fan säger jag bara, de värsta jag vet är otrohet, var ligger människans värde i att vara otrogen. Hur ful kan man bli på en bild, ibland känns det som att man ska ge upp och bara njuta av sin egen tid och hoppas den andra hälften aldrig dyker upp, men ändå så vill man ändå ge sig in i det där med att vara tillsammans. En av mina tusen ord som beskrivs på en bild är utsidan och framför allt hur man påverkas i just den situation man befinner sig i nu och då. Ett minne som alltid kommer att sitta kvar efter man har sett det på en bild. Att försöka förklara bilden vore patetiskt men att vara otrogen vore mindre smart, sanningen kommer alltid fram förr eller senare. Det sjuka är att snart känner alla alla och Sverige är för litet för att gömma sig, jag trodde man kunde slinka in bakom något för att inte bli upptäckt men så fungerar det inte. Det är bara som en gåta, typ kurragömma för snart står du där igen öga mot öga mot mig och vågar inte berätta sanningen som jag själv fått höra från gemensamma vänner och kopplar ihop med en bild jag sett. Otroheten gör så mitt steg blir ännu större till att göra något vettigt av situationen, det är så irriterade att behöva säga nej för att man ska må efter som att man inte vet var det kommer någon bild, och om man vill leva med en hälft som är otrogen. En otrohet är som ett svek oavsett om de är en spännande bekräftelse så är det ett fruktansvärt svek mot en person och det måste den förstå, ibland önskar man att otrohet inte fanns. Spinner vidare på min ide men ibland önskar jag att fotografier skulle kunna prata och tala om vad som gör att man tar just den bilden och lägger ut den offentligt för att visa att man är en stor fet idiot! Som sagt otrohet är för mig en form av bekräftelse som skadar mer än hjälper. En långsiktigt förmåga hoppas jag verkligen inte att bilden är sann, jag vill inte tro det.