____________________________________________________________
Behövs en uppdatering märker jag :)
Känner man sig saknad? Nu när bdb(blddagboken.se) blivit wanabee lunarstorm.
Får blogg.se ta över äran till det bästa. Tyvärr kommer de inte läggas ut massa bilder,
men hoppas att texten duger för dig ändå, du är välkommen att kommentera varje inlägg jag gör.
desto mer kommerntarer desto mer kan jag skriva.
Jag gillar verkligen att få det som jag vill ha det,
men oftast blir det inte så.
För er som inte vet så är jag hemma i Sverige igen, hemma hos mina föräldrar.
Mamma köpte Pressbyrån, där jag nu befinner mig och arbetar.
Trivs väldigt bra, saknar enormt mycket (delvis) alla människor i Tyskland, och på tävlingarna.
Att jag bara har en del vänner som utnyttjar mig totalt har jag insett nu, det är hemskt, men så är det väl oftast.
Tyvärr kan jag inte förklara en sak jag känner, beroende på vem som läser det.
Men jag kan försöka att förklara det så ingen känner sig krängt.
Att vara den personen som alla egentligen vill ha, men ändå inte är inte trevligt alls.
Jag vill bara härifrån, men vart ska jag vända mig.
Det var hit jag ville när jag var boende i Tyskland, nu är jag här.
men alla som sa till mig att de fanns där för mig som vän, fanns inte där när jag kom hem.
Eller så har de bara försvunnit, men de kallas väl äkta vänskap.
Sen finns de även de människorna som utnyttjar vänskapen med att genom mig få andra vänner och sen bara ignorera. Jag vet inte hur jag ska förklara, men nästan två veckor detta året har jag tyvärr eller gladerligen inte haft samma känsla, jag har känt mig värd att leva och umgås med folk.
Att flyta är ingen stor grej, men Danilo är mitt allt, ingen kommer att kunna ta han ifrån mig.
Jag ska göra han som innan(!) det är min uppgift, ingen annans!
Oj vad jag skriver ... :)
Känner att jag måste få skriva av mig lite, mycket bra sida för det. men nu börjar de bli sängdax för mig, men jag har en massa tankar i huvudet. Jag är både glad, ledsen och avundsjuk på allt och alla. Jag vet, jag erkänner, varför ska det alltid hända mina kompisar och inte mig?! varför är de alltid jag som ska råka i trubbel och vara den mobbade? Jag blir så arg på mig själv. Nu har jag bestämt mig, det blir bantning igen. Nu har jag tröstätit en längre period och det är skit, jag vill verkligen inte leva det liv jag har nu.
Blir så trött på att jag frågar alla hur de mår osv... men ingen frågar mig, eller så kanske de gör de men jag svarar inte ärligt för jag vet att de ändå hatar mig. Använder mig som en pantbank eller/och en hora som inte får betalt.
Visst känner man sig upskattad.
Jag har iaf någon som förhoppningsvis känner mig, som älskar mig och saknar mig varje dag, det ör Danilo!
HAn ställer upp för mig, även om jag är en 30 min sen på morgonen, han är alltid lika glad. Även om jag bara longerar han ist fr att rida är han super lycklig. :D Det är en ponny som uppskattar allt :) Jag hoppas verkligen att han kan vända min inställning till att jag ska må bättre, vill verkligen kunna känna mig uppskattad till de jag gör.
Känna att mitt liv är värt allt jag gör. Saknar mitt liv förr, då jag var 10år tror jag, förstod inte hur mobbad jag blev, bara levde ett trevligt liv. :D Men kommer alltid ha detta i baktanken, jag kommer nog alltid tänka efter innan jag gör något, jag måste verkligen ändra uppfattning om hur mitt liv ska vara. Känner verkligen inte att jag vill ha de så här. Har inte någon jag direkt kan säga det till, eller jo det har jag men vet inte hur jag ska säga det. Lättare att skriva det på msn/sms.. men det känner jag mig för dum för att göra.
Nej, slut skrivet om detta ! Sovgott ! :)
Känner man sig saknad? Nu när bdb(blddagboken.se) blivit wanabee lunarstorm.
Får blogg.se ta över äran till det bästa. Tyvärr kommer de inte läggas ut massa bilder,
men hoppas att texten duger för dig ändå, du är välkommen att kommentera varje inlägg jag gör.
desto mer kommerntarer desto mer kan jag skriva.
Jag gillar verkligen att få det som jag vill ha det,
men oftast blir det inte så.
För er som inte vet så är jag hemma i Sverige igen, hemma hos mina föräldrar.
Mamma köpte Pressbyrån, där jag nu befinner mig och arbetar.
Trivs väldigt bra, saknar enormt mycket (delvis) alla människor i Tyskland, och på tävlingarna.
Att jag bara har en del vänner som utnyttjar mig totalt har jag insett nu, det är hemskt, men så är det väl oftast.
Tyvärr kan jag inte förklara en sak jag känner, beroende på vem som läser det.
Men jag kan försöka att förklara det så ingen känner sig krängt.
Att vara den personen som alla egentligen vill ha, men ändå inte är inte trevligt alls.
Jag vill bara härifrån, men vart ska jag vända mig.
Det var hit jag ville när jag var boende i Tyskland, nu är jag här.
men alla som sa till mig att de fanns där för mig som vän, fanns inte där när jag kom hem.
Eller så har de bara försvunnit, men de kallas väl äkta vänskap.
Sen finns de även de människorna som utnyttjar vänskapen med att genom mig få andra vänner och sen bara ignorera. Jag vet inte hur jag ska förklara, men nästan två veckor detta året har jag tyvärr eller gladerligen inte haft samma känsla, jag har känt mig värd att leva och umgås med folk.
Att flyta är ingen stor grej, men Danilo är mitt allt, ingen kommer att kunna ta han ifrån mig.
Jag ska göra han som innan(!) det är min uppgift, ingen annans!
Oj vad jag skriver ... :)
Känner att jag måste få skriva av mig lite, mycket bra sida för det. men nu börjar de bli sängdax för mig, men jag har en massa tankar i huvudet. Jag är både glad, ledsen och avundsjuk på allt och alla. Jag vet, jag erkänner, varför ska det alltid hända mina kompisar och inte mig?! varför är de alltid jag som ska råka i trubbel och vara den mobbade? Jag blir så arg på mig själv. Nu har jag bestämt mig, det blir bantning igen. Nu har jag tröstätit en längre period och det är skit, jag vill verkligen inte leva det liv jag har nu.
Blir så trött på att jag frågar alla hur de mår osv... men ingen frågar mig, eller så kanske de gör de men jag svarar inte ärligt för jag vet att de ändå hatar mig. Använder mig som en pantbank eller/och en hora som inte får betalt.
Visst känner man sig upskattad.
Jag har iaf någon som förhoppningsvis känner mig, som älskar mig och saknar mig varje dag, det ör Danilo!
HAn ställer upp för mig, även om jag är en 30 min sen på morgonen, han är alltid lika glad. Även om jag bara longerar han ist fr att rida är han super lycklig. :D Det är en ponny som uppskattar allt :) Jag hoppas verkligen att han kan vända min inställning till att jag ska må bättre, vill verkligen kunna känna mig uppskattad till de jag gör.
Känna att mitt liv är värt allt jag gör. Saknar mitt liv förr, då jag var 10år tror jag, förstod inte hur mobbad jag blev, bara levde ett trevligt liv. :D Men kommer alltid ha detta i baktanken, jag kommer nog alltid tänka efter innan jag gör något, jag måste verkligen ändra uppfattning om hur mitt liv ska vara. Känner verkligen inte att jag vill ha de så här. Har inte någon jag direkt kan säga det till, eller jo det har jag men vet inte hur jag ska säga det. Lättare att skriva det på msn/sms.. men det känner jag mig för dum för att göra.
Nej, slut skrivet om detta ! Sovgott ! :)
Kommentarer
Trackback
