Trappsteg på vägen..
Jag har börjat fundera efter ett samtal som gjort mig så förvånad på att det verkligen finns folk som fortfarande tror på mig, att jag kommer att klara mig om jag bara vill.
Jag måste bara lova och inse för mig själv att jag måste kliva utanför dörren och ta tag i mig själv och säga åt mig att det har hänt, jag måste leva med det men önskar att livet vore som innan händelsen.
När får man den tanken, jo av att sitta och veta att någon där bara sitter och lyssnar på vad jag har att säga så mår jag bättre. Men att jag fick tillbaka de att jag inte mår något bättre av att berätta det är ju sant. Förlåt om detta blev rörigt för er som inte vet vad jag går igenom, men jag vill sätta stopp för det nu. Det har hänt mig och jag vill bli som innan, jag vill kunna gå ut och träffa människor utan att vara misstänksam. Vilket jag tog ett litet, litet trappsteg i helgen. Blev att åka på nåfon förfest och umgås med lite folk, fick skjuts dit så jag slapp ta bussen/gå, tack :), sen blev det utgång med folket på en student krog. Kan säga att det var trevligt, Någon timme blev det bra, kände mig så nöjd, som ett litet barn på en lekplats. Har man sett och gjort allt på lekplatsen så vill man hem.. lite så va de då med, när jag kände att jag var nöjd och smått nykter så valde jag att det räckte för den kvällen.
Men hör och häpnad var detta ett enormt steg för mig, hoppas att jag kommer att ta fler små steg och vågar bli den här öppna elin igen som inte sitter tystlåten i ett hörn och avsöker vem som gör vad.
JAG LOVAR ETT TRAPPSTEG I TAGET SÅ KOMMER DETTA ATT GÅ VÄGEN!
Tack för att ni finns mina vänner som verkligen vill mig väl, jag orkar inte lägga mer energi på människor som vill låta mig falla ner igen, utan jag uppskattar verkligen er som acceterar mig och mina små steg :)
Jag var en glad och trevlig Elin, blev en mindre glad Elin men nu ska jag finna mig själv igen, men jag kommer tilbaka igen . jag lovar!
Jag måste bara lova och inse för mig själv att jag måste kliva utanför dörren och ta tag i mig själv och säga åt mig att det har hänt, jag måste leva med det men önskar att livet vore som innan händelsen.
När får man den tanken, jo av att sitta och veta att någon där bara sitter och lyssnar på vad jag har att säga så mår jag bättre. Men att jag fick tillbaka de att jag inte mår något bättre av att berätta det är ju sant. Förlåt om detta blev rörigt för er som inte vet vad jag går igenom, men jag vill sätta stopp för det nu. Det har hänt mig och jag vill bli som innan, jag vill kunna gå ut och träffa människor utan att vara misstänksam. Vilket jag tog ett litet, litet trappsteg i helgen. Blev att åka på nåfon förfest och umgås med lite folk, fick skjuts dit så jag slapp ta bussen/gå, tack :), sen blev det utgång med folket på en student krog. Kan säga att det var trevligt, Någon timme blev det bra, kände mig så nöjd, som ett litet barn på en lekplats. Har man sett och gjort allt på lekplatsen så vill man hem.. lite så va de då med, när jag kände att jag var nöjd och smått nykter så valde jag att det räckte för den kvällen.
Men hör och häpnad var detta ett enormt steg för mig, hoppas att jag kommer att ta fler små steg och vågar bli den här öppna elin igen som inte sitter tystlåten i ett hörn och avsöker vem som gör vad.
JAG LOVAR ETT TRAPPSTEG I TAGET SÅ KOMMER DETTA ATT GÅ VÄGEN!
Tack för att ni finns mina vänner som verkligen vill mig väl, jag orkar inte lägga mer energi på människor som vill låta mig falla ner igen, utan jag uppskattar verkligen er som acceterar mig och mina små steg :)
Jag var en glad och trevlig Elin, blev en mindre glad Elin men nu ska jag finna mig själv igen, men jag kommer tilbaka igen . jag lovar!
HANNA, jag saknar dig ! <3
Kommentarer
Trackback
